Det som idag går under namnet ”humor” uppfanns redan i det antika Grekland. Det allra första försöket till skämt sägs ha låtit så här:
- Knack, knack!
- Vem där?
- Lars ”Lasse” Berghagen!
Ingen skrattade. Modern forskning ser två anledning till varför. A: skämtet saknar uppenbart det som idag är känt som en ”poäng”, det vill säga slutkläm. Och B: Lars ”Lasse” Berghagen var okänd i det antika Grekland. (Vad vi däremot kan se är att referenshumorn inte uppfanns av Tutta Rolf 1942, vilket många hävdat.) För att till större del förankra skämtet i sin samtid utvecklade dock grekerna snart en annan variant:
- Knack, knack!
- Vem där?
- Lars ”Sokrates” Berghagen!
Här kan man se en tydlig vilja att ta skämtet till sin samtid. Den kände filosofen Sokrates gjorde att i alla fall de bildade grekerna kunde förstå referensen. Tyvärr resulterade upphovsmannens feghet i att han inte vågade ta bort Lars Berghagen helt och hållet. Detta resulterade i att den stora massan funderade på kopplingen mellan Sokrates och Lars Berghagen och därför glömde skratta. Vem är, undrade de, Lars Berghagen? Dessutom är den tydliga bristen på ”poäng” fortsatt närvarande. När romarna några hundra år senare (ca år 75 f.kr.) insåg att humorn kunde vara något användbart för att bli accepterade i erövrade provinser tog de helt enkelt grekernas klassiska ”knack, knack” och försökte utveckla det.
- Kvack, kvack!
- Vem där?
- Lars ”Kalle Anka” Berghagen!
(Paus)
(Paus upphör)
Romarna insåg till skillnad från grekerna vikten av en ”poäng” – dessutom ser vi ett tidigt exempel på en ordvits. ”Knack, knack!” är utbytt mot ”kvack, kvack!”. Ett stavfel, månntro? Nej, helt enkelt en uppbyggnad mot den sk punschlinje som dyker upp då det i ”poängen” visar sig vara Kalle Anka som står vi dörren. Tyvärr kan vi samtidigt konstatera att inte heller romarna vågade släppa Lars Berghagen. Vi ser även ett av de allra första exemplen på en sk ”populärkulturell referens” i detta skämt. Romarna har nu tagit det som grekerna kallade humor en bra bit mot något som även kan kittla vår moderna betydligt mer sofistikerade syn på världen. Den humor som idag kallas ”absurd”, dvs att ”poängen” i själva verket ofta utgörs av en medveten avsaknad av poäng, sägs ha uppfunnits av misstag under Julius Caesars femtioårsfest år 50 f.kr.. Den skyldige var en komiker som helt enkelt inte kunde komma ihåg den egentliga slutpoängen och därför improviserade:
- Knack, knack!
- Vem där?
- Ursäkta, då har jag kommit fel!
Julius Caesar föll direkt för denna abstrakta humorform. Den skulle senare komma att spela stor roll hundra år senare när Claudius lade Britannien under sina fötter, hans trupper fick helt enkelt motståndarna på fall genom att dra vitsar som gjorde att de otränade britterna skrattade ihjäl sig. Denna stridsteknik blev välkänd och resulterade i att England än idag associeras starkt med absurdism, se t ex The Goon Show och Monty Python. Det är förresten fortfarande okänt om Lars Berghagen ursprungligen var en del av det ovanstående originalskämtet. Det manus som skrevs till Caesars fest har ännu inte påträffats, trots grundläggande utgrävning av både hans villa, övernattningslägenhet i Gallien och sommarstuga i södra Bohuslän. Oavsett vilket var det i alla fall vid just denna punkt som Lars ”Lasse” Berghagen slutade vara en obligatorisk del av slutklämmen i världens historieberättande. Möjligtvis beroende på en bortglömd ”poäng”. Sedan dess har inget varit sig likt.
- Knack, knack!
- Vem där?
- Lars ”Lasse” Berghagen!
Ingen skrattade. Modern forskning ser två anledning till varför. A: skämtet saknar uppenbart det som idag är känt som en ”poäng”, det vill säga slutkläm. Och B: Lars ”Lasse” Berghagen var okänd i det antika Grekland. (Vad vi däremot kan se är att referenshumorn inte uppfanns av Tutta Rolf 1942, vilket många hävdat.) För att till större del förankra skämtet i sin samtid utvecklade dock grekerna snart en annan variant:
- Knack, knack!
- Vem där?
- Lars ”Sokrates” Berghagen!
Här kan man se en tydlig vilja att ta skämtet till sin samtid. Den kände filosofen Sokrates gjorde att i alla fall de bildade grekerna kunde förstå referensen. Tyvärr resulterade upphovsmannens feghet i att han inte vågade ta bort Lars Berghagen helt och hållet. Detta resulterade i att den stora massan funderade på kopplingen mellan Sokrates och Lars Berghagen och därför glömde skratta. Vem är, undrade de, Lars Berghagen? Dessutom är den tydliga bristen på ”poäng” fortsatt närvarande. När romarna några hundra år senare (ca år 75 f.kr.) insåg att humorn kunde vara något användbart för att bli accepterade i erövrade provinser tog de helt enkelt grekernas klassiska ”knack, knack” och försökte utveckla det.
- Kvack, kvack!
- Vem där?
- Lars ”Kalle Anka” Berghagen!
(Paus)
(Paus upphör)
Romarna insåg till skillnad från grekerna vikten av en ”poäng” – dessutom ser vi ett tidigt exempel på en ordvits. ”Knack, knack!” är utbytt mot ”kvack, kvack!”. Ett stavfel, månntro? Nej, helt enkelt en uppbyggnad mot den sk punschlinje som dyker upp då det i ”poängen” visar sig vara Kalle Anka som står vi dörren. Tyvärr kan vi samtidigt konstatera att inte heller romarna vågade släppa Lars Berghagen. Vi ser även ett av de allra första exemplen på en sk ”populärkulturell referens” i detta skämt. Romarna har nu tagit det som grekerna kallade humor en bra bit mot något som även kan kittla vår moderna betydligt mer sofistikerade syn på världen. Den humor som idag kallas ”absurd”, dvs att ”poängen” i själva verket ofta utgörs av en medveten avsaknad av poäng, sägs ha uppfunnits av misstag under Julius Caesars femtioårsfest år 50 f.kr.. Den skyldige var en komiker som helt enkelt inte kunde komma ihåg den egentliga slutpoängen och därför improviserade:
- Knack, knack!
- Vem där?
- Ursäkta, då har jag kommit fel!
Julius Caesar föll direkt för denna abstrakta humorform. Den skulle senare komma att spela stor roll hundra år senare när Claudius lade Britannien under sina fötter, hans trupper fick helt enkelt motståndarna på fall genom att dra vitsar som gjorde att de otränade britterna skrattade ihjäl sig. Denna stridsteknik blev välkänd och resulterade i att England än idag associeras starkt med absurdism, se t ex The Goon Show och Monty Python. Det är förresten fortfarande okänt om Lars Berghagen ursprungligen var en del av det ovanstående originalskämtet. Det manus som skrevs till Caesars fest har ännu inte påträffats, trots grundläggande utgrävning av både hans villa, övernattningslägenhet i Gallien och sommarstuga i södra Bohuslän. Oavsett vilket var det i alla fall vid just denna punkt som Lars ”Lasse” Berghagen slutade vara en obligatorisk del av slutklämmen i världens historieberättande. Möjligtvis beroende på en bortglömd ”poäng”. Sedan dess har inget varit sig likt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar