Jag hade just fyllt arton. Kunde inte sova på en vecka innan vi skulle åka. Det var väldigt många telefonsamtal och mycket nervositet. För mig personligen var det mest flygresan jag var nervös inför. Även om jag hade flygit till Indien så kändes det ganska närma jämfört med Japan. Jag och min kompis satt och pratade på flyget, tittade på film - bl a visade de Demolition Man av alla filmer som fanns att välja på. När vi kom fram var vi tröttare än tröttast men samtidigt så höga på adrenalin att det inte var någon idé att göra något annat än att gå en runda på stan. Det regnade. Något som skulle visa sig vara något av ett tema för de fyra dagar vi var där. Observera gärna att det är uppehåll på bilden ovan.
Min första reflektion var att alla var så korta - något jag tidigare trott var en fördom, men alla japaner var väldigt korta. Själv kan jag inte ha varit mer än 170 cm på den tiden, men kände mig ändå lång i jämförelse. Min kompis som mätte över 190 cm drog till sig imponerande blickar.
Det planerade utelivet blev det inte mycket av, vi var för unga för nästan alla ställen. Däremot ägnade vi mycket tid på restauranger, fans av asiatisk mat som vi var. Det blev wookat, wookat och wookat. På en restaurang åt vi orm efter mycket vånda, vi såg den bli tillagad och det var väldigt gott med en smak som jag varken känt förr eller senare.
För mig var höjdpunkten ett Samurajmuseum, detta var strax efter jag hade sett Shogun för första gången. Eftersom det regnade varje dag blev det inte så mycket "turistande" som vi hoppats, men mycket gående i affärer och museér. Jag var bl a inne i den största skivaffären jag någonsin sett. Tre våningar med bara skivor! Alla låttitlarna på japanska förstås. Min kompis gick i klädaffärer och jag köpte själv en röd sidenrock med små drakar på. Den hänger fortfarande i min garderob, även om jag kanske bara använt den tre gånger!
Hotellet var ett lågprishotell (resan var inte billig och kostnaderna hölls nere när tillfälle gavs), "rummen" bestod av sängar som var inbakade i väggarna. Tur man inte lider av klaustrofobi. "Hålet" bredvid mitt innehöll den första dagen en äldre och lätt berusad amerikan som påstod sig ha varit bekant med Ernst Hemingway! Jag vet fortfarande inte om han talade sanning. jag lär väl aldrig få veta heller. Men han var trevlig och gav oss matpengar som räckte till tre dagar. Detta gjorde att vi hade råd med japansk massage. Det var värt pengarna måste jag säga. Man blev väldigt mör och kunde knappt stå upp efteråt.
Tokyo gjorde verkligen intryck. På kvällarna lyste alla neonskyltar upp gatorna och husen så mycket att man nästan behvöde solglasögon. Synd bara att det regnade nästan hela tiden. Regnet är än idag det första jag täker på när jag tänker på den där resan (med viss reservation för den långa flygturen som tog på krafterna, jag hade problem att sova på flyget).
Alla japaner var väldigt trevliga, även om man ofta fick känslan av att de var stressade. Det är ett resmål jag kan rekommendera. Eftersom det är så långt från Sverige både geografiskt och kulturellt blir det - oavsett vädret - en oförglömlig upplevelse.
Dagens låt är I Drove All Night av Celine Dion.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar